Annas blogg

För mig är den värsta känslan av ensamhet när jag är tillsammans med någon men ändå helt ensam. Denna känsla kan jag få både i förhållande med en partner och i förhållande med vänner. 

Med en partner så handlar det nog mycket om mig och mitt sätt att vara å mitt sätt att tänka. Att ha förväntningar men inte uttrycka dom. Inte tala om vad jag känner och vad jag vill ha. Att bara förvänta mig att han ska förstå mig. Borde ju vid min ålder ha lärt mig att män inte förstår om ingen talar om det för dom. Tyvärr så har jag ett väldigt in vant beteende att inte säga vad jag känner eller tycker. Att bara bita ihop köra på och le. För så länge ingen verkligen ser mig i ögonen och ser förbi fasaden av ett leende så klarar jag mig. Även om jag ofta önskar att någon bara såg förbi den och fångade upp mig. Jag stänger inne mina tankar och min oro. Jag skapar mina egna demoner. De som naglar sig fast i tankarna och dränker dom med dålig energi, som får spiralen att snurra fortare. Gör känslan av ensamhet bara större och större.

Med vänner så är det en liten annan känsla av ensamhet. Eller kanske någon form av utanförskap. Känslan av att inte riktigt passa in eller inte vara bra nog. Den förståndiga delen av hjärnan säger ofta till mig att de hade inte varit vänner med mig om de inte tyckte att jag dög. Men den andra delen säger andra saker. Saker som också får mig att stänga av lite... Att gömma mina känslor och tankar för alla andra. Alla utom de där demonerna. Jag ger dom massor av näring och tillåter dom att sakta sakta se till att jag stannar kvar i spiralen.

Jag brukar alltid säga att det är inte min lott i livet att bara få vara lycklig. Att bara få känna mig bra och älskad på riktigt. 

Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång ska få uppleva den känslan. Att få uppleva det där självklara och enkla. Att bara få må bra. Jag hoppas om så bara för en stund. ❤️