Annas blogg

Undra hur länge en mäniska orkar kämpa. Hur länge viljan att leva finns kvar.
När jag ringer till min mamma så hör jag hur hon mår så fort hon svarar. Endast tre bokstäver och jag vet precis vad hon kommer att svara när jag frågar den obligatoriska frångan "Hur är det idag då?"
Den senaste tiden har svaret på frågan alltid varit "inget vidare"
Så idag kännde hon sig så pass dålig att det va dax att åka in till sjukhuset igen.
Jag förstår att detta är så jobbigt för hennne men jag hoppas verkligen att hon orkar kämpa ett tag till. Bara hon slipper att ha ont.
För mig så är detta en klump i bröstet som alltid sitter där även om jag skrattar och ler. En tår som alltid ligger i ögar även om den inte rinner. En tanke som alltid finns där.
Att se sin bästa vän å sin mamma må så här är en smärta som inte går att lindra. Tänk om det fanns en värktablett mot den smärtan också.
Jag försöker vara stark för min familjs skull men även jag behöver få gråta ibland och hata detta. Även för mig räcker orken inte alltid till.

Å ett stort tack till er underbara vänner som orkar finnas där för mig när jag behöver er.

*KRAM*