Ensamhet och magkänsla
Idag är det en sån där dag ni vet. När man känner sig extra nerstämd och extra ensam. Ensamhet är verkligen en känsla som jag avskyr. Jag vet innerst inne att jag inte är ensam att det finns massor av personer som faktiskt bryr sig om mig.
Men vissa dagen hjälper inte det. Känslan kryper sig på och hjärnan går på högtryck. Magen knyter sig och tårarna rinner.
Varför ska det vara så svårt? Vad är det för fel på mig? Jag vet att jag gärna ger för mycket av mig själv i relationer. Eller för mycket är väl kanske fel ord. Kan man ge för mycket? Saken är väl kanske den att man istället får förlite tillbaka.
Det ända man vill är ju att få lika mycket tillbaka som man ger. Att finna den andra pusselbiten. Den som man hör ihop med alla dagar i veckan å alla timmar på dygnet. Både när man är tillsammans och när man är ifrån varandra.
Ibland känns det som att livet springer ifrån mig och att det aldrig kommer att bli min tur att få luta mig tillbaka in i en famn och känna mig helt lugn och helt trygg.
Men idag är det bara en sån dag. Å jag låter känslan vara där för jag vet att imorgon är det en ny dag å då är det dax att vara stark igen. Höja blicken och le. Så kan ingen se vad som finns där innanför...
