Oro
Nu ikväll har jag börjat känna lite oro och obehag i kroppen inför morgondagen.
I morgon är det dax för mammas begravning vilket känns både jobbigt och overkligt. Kan inte fatt att hon inte finns här hos oss längre. Att jag inte bara kan lyfta luren och ringa till henne. Att jag aldrig mer får höra hennes röst.
Har hänt flera gånger den senaste tiden att jag har kommet på mig själv med att vara på väg att ringa till henne. Döden är så naturlig men ändå så overklig. Hur kan någon finnas å sedan helt plötsligt bara vara borta. Jag kan inte förstå det.
Men i min värld så kommer jag att träffa henne igen. När min dag är kommen så kommer hon att vänta på mig å leda mig rätt. Vilket hon alltid har gjort. Även om jag inte alltid har lyssnat på henne så har hennes ord alltid funnits med mig.
Hon har gjort allt för att jag ska må så bra som möjligt å för att jag ska få ett liv som jag trivs med. Hon har alltid stöttat och älskat sina barn över allt annat.
Tänk på mig imorgon!
*KRAM*
